Massmördaren Che

På tisdagen ordnade Bertil Ohlininstitutet ett seminarium om ofrihet och förtryck på Kuba och ställde också frågan: vad händer efter Castro.

På institutets hemsida kan man läsa mer om seminariet Kuba efter Che och Castro och också se en inspelning.

I Sverige finns det många som ser på Kuba med Olof Palmes ögon och tycker det är viktigare att barnen får gå i skola än att de har mänskliga rättigheter och ges en chans att ta sig ur fattigdomen. Vänsterledaren, kommunisten Lars Ohly är ett annat exempel på diktaturens medlöpare. Därför tjänade detta seminarium som en nyttig påminnelse att Sverige har en skuld att sona. Svenska regeringar har allt för länge varit diktaturkramare.

Jag fäste mig speciellt vid ett par saker från seminariet. Det första är två citat från närvarande exilkubaner:

Det enda som fungerar på Kuba är säkerhetspolisen.

Det finns två Kuba, ett för Kubaner och ett för turister.

Det andra gäller hur den svenska ambassaden på Kuba agerar. På Kuba finns inget internet utanför myndigheterna. Det är något som är förbehållet nomenklaturan. Det finns naturligtvis ingen fri press, kommunistpartiet kontrollerar allt, men Kubaner, som alla andra törstar efter ocensurerade nyheter. Det får man genom att smuggla ut texter som trycks i västvärlden och sedan smugglas tillbaka och cirkulerar bland befolkningen. Ett sätt att smuggla ut texter går via de tjeckiska och polska ambassaderna. Även de har tillgång till internet. Men enligt uppgift på seminariet så vägrar svenska ambassaden att ställa upp och man skyller på tekniska problem. Är detta sant så är det ynkligt.

Det är förstås inte så konstigt att tjecker och polacker inte har glömt hur viktigt stöd till informationsspridning är för demokratirörelser. På 70-talet smugglade modiga svenskar stencilapparater till Polska Solidaritet. Vi borde ställa upp bättre för Kubanerna.

Annonser
%d bloggare gillar detta: