Burka på jobbet eller bikini i moskén?

Dilsa Demirbag-Sten, journalist och författare, skriver i DN bl a om att respektera klädkoder och att det krävs ömsesidig respekt för vad som passar i olika sammanhang. Hon sätter fingret på en öm punkt i dagens debatt.

Det är hög tid att vi står upp och är beredda att försvara våra medborgerliga fri pch rättigheter. Demokrati är inte rätten att aldrig känna sig kränkt utan rätten att inte bli berövad sina medborgerliga fri- och rättigheter. Det glöms alltför ofta bort i debatten när det görs försök att inskränka yttrandefriheten med hänvisning till att andra skulle känna sig kränkta.

Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen. Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner. Sedan de iranska mullornas fatwa mot Salman Rushdie 1989 har politisk islam idkat utpressning mot den fria världen

Genom att ständigt skuldbelägga västvärlden för allt ont som hänt mänskligheten har regimerna i länder som Iran, Saudiarabien, Jemen, Algeriet, Syrien och många andra diktaturer, intagit en roll som offer, och genom företrädare bosatta i framför allt Europa har de stärkt sin roll utanför de egna gränserna. Delar av vänstern har dragit sitt strå till stacken genom att plädera för identitetspolitik och särlagstiftning. I strävan att svartmåla USA har man legitimerat islamism. Den antirasistiska kampen är högst relevant och viktig, men har kidnappats av grupper som företräder en antidemokratisk kollektivism. Hårdvalutan på den allt mer stigmatiserande identitetspolitiska marknaden är kränkthet. Det är numera viktigare vem som framför en åsikt än vad som sägs. Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter.

Annonser
%d bloggare gillar detta: