Planekonomisk katastrof

Med klimatet som täckmantel planeras ett jättelikt planekonoiskt experiment. Tariq Banuri, en klimatbyråkrat knuten till FN och Naturskyddsföreningens Svante Axelsson skriver i DN:

Principen är enkel och beprövad. Genom att ge ett garantipris i u-länderna för förnybar el som levereras kan både privata och offentliga investerare räkna hem en vinst som de inte skulle göra om de konkurrerade med fossil energi på marknadens villkor.

Modellen brukar kallas planekonomi. Den har ingenting med en hållbar utveckling att göra. Vi minns den från det forna Östeuropa. Vi minns de fasta låga brödpriserna, oavsett missväxt och import från väst vågade regimen inte röra brödpriset och strax före Sovjetunionens fall var det så lågt att det var lönande att utfordra grisarna med bröd, vanligt foder var för dyrt. Här i Sverige ser vi den sämst fungerande sektorn, bostadssektorn, där priserna är reglerade enligt den sk bruksvärdesmodellen och utbud och efterfrågan stämmer överhuvudtaget inte. Spåren efter de kostsamma försöken att rädda en dödsdömd svensk varvsindustri med jättelika statliga subventioner förskräcker.

Ett garantipris lamslår marknaden och tar bort incitament till utveckling och effektivisering. Här hemma pläderar samma Naturskyddsförening för kraftigt höjda energikostnader för att vi skall spara på energi. Det blir intressanta konkurrensförhållanden där en del av världen har jättelåga energipriser och den andra delen har höga energipriser och dessutom betalar en stor del av den första delens kostnader. Tänk att inrätta en jättelik global energifond i FN-regi som skall göra femårsplaner för energiproduktion, energikvoter och fastställa lämpliga energipriser. En klimatbyråkrats drömjobb.

Dessutom är ju FN inte precis känt för att vara en effektiv organisation, tvärtom är riskerna för byråkrati, korruption och mutor uppenbara. Jämför t ex med oil-for-food programmet i Irak som är en stor skandal.

Hur länge tror ni att vi skulle ha råd att subventionera t ex kinesiska företag som etablerar sig i Afrika, de är redan på god väg, för att bedriva rovdrift på naturtillgångarna och dessutom gynnas av västvärldens skattebetalare. Våra företag här hemma kommer ha noll chans. Det slutar med att vi varken har råd att betala vår egen eller t ex afrikanernas el. En utvärdering av den hyllade spanska satsningen på grön el och gröna jobb visar att varje nytt grönt jobb kostat två vanliga. De gröna jobben var nämligen inte gratis.

Artikelförfattarna drömmer förstås om en annan utveckling:

En stor fördel med systemet är att detta är tidsbegränsade subventioner som är utformade så att de försvinner över en tioårsperiod allt eftersom den förnybara energin blir billigare att producera och inkomsterna i u-länderna ökar.

I över trettio år har det funnits en dröm att de förnyelsebara alternativen skulle ersätta fossila bränslen. Fortfarande kräver t ex vindkraft för elproduktion och etanol som drivmedel jättelika direkta subventioner och/eller skattebefrielse. Inte blir den förnyelsebara energin i u-länderna billigare att producera så länge det finns någon som subventionerar.

Det är dags för borgerliga politiker och väljare att vakna upp och inse att teorierna om klimathot utnyttjas för att få igenom beslut om planekonomi eftersom de flesta inte vågar opponera sig när det handlar om ”att rädda världen”.

Artikelförfattarna har dock rätt i en sak – u-länderna behöver bl a riklig tillgång till billig energi för att kunna höja sin levnadsstandard. Det finns gott om kol och olja, vi kan hjälpa dem med bästa möjliga teknik, där finns den billiga energi de behöver i alla fall på kort sikt.

Annonser
%d bloggare gillar detta: