Forskare kritiska mot rättvisemärkt

Enligt AgriFood-Rapport 2009:1 Vad uppnås med rättvisemärkning? är rättvisemärkt inte lösningen för fattiga bönder. Bakom rapporten står forskare från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre.

Jag hittade rapporten via Miljöaktuellts Nyhetsbrev Miljöaktuellt skriver om rapporten och redovisar slutsatsen:

Det stora problemet enligt forskarna är att det inte finns resurser att i stor skala finansiera minimipriset som Rättvisemärkningen bygger på. Antalet fattiga jordbrukare är får många och antalet konsumenter som vill betala ett högre pris är för få, hävdar man.

Miljöaktuellt lyfter också frågan om produktivitetsökning och åtgärder inom länderna:

– Högre inkomster på landsbygden kan istället främst nås genom förbättrad produktivitet i jordbruket. Då krävs inhemska åtgärder. Se på Indien och Kina som genomfört reformer inom jordbruket. Båda länderna har ökat produktiviteten, i Kina genom ökad marknadsorientering och i Indien genom att använda grödor som ger bättre avkastning.

Därefter ger man stort utrymme för kommentarer och kritik från ”Rättvisemärkt Sverige” och ger dem möjlighet att tona ner kritiken. Inte att förvåna sig över eftersom detta är organisationer som arbetar nära varandra. Vill man se hela bilden skall man inte bara lita till den här sortens andrahandsuppgifter, speciellt inte när man kan anta att avsändaren inte är helt neutral. Och mycket riktigt. Efter att ha tittat lite närmare på rapporten finner jag en helt annan slutsats som är viktig att lyfta fram och som Miljöaktuellt bara försiktigt berör genom en formulering om ”marknadsorientering i Kina:

Rapporten är mycket rakare och tydligare när det gäller marknadsekonomi och frihandel som lösning på världens fattigdom:

För det första finns det inte resurser att betala priser över världsmarknadspriset för stora mängder livsmedel i den utsträckningen att det på allvar skulle reducera världens fattigdom. Antalet välbärgade konsumenter i industriländerna är helt enkelt för få i förhållande till antalet fattiga jordbrukare i utvecklingsländerna.

För det andra är produktionskoppling, dvs. att man måste odla en viss gröda för att få tillgång till minimipriset och den sociala premien, en mycket dålig idé om den skulle tillämpas i stor skala i fattiga jordbruksberoende länder. Produktionskoppling låser jordbrukarna och hindrar den strukturomvandling mot färre, större och mer produktiva gårdar som krävs för att långsiktigt höja inkomsterna inom jordbruket. Istället bör strukturomvandlingen underlättas, så att mindre produktiva jordbrukare kan finna nya inkomstkällor medan produktiva jordbrukare kan expandera och utvecklas. Genom att stimulera entreprenörskap, underlätta handel och främja produktivitetsökningar i jordbruket kan de problem som Fairtrade vill hantera lösas på ett mer långsiktigt hållbart sätt och reducera fattigdomen för ett större antal människor.

Dvs väldigt tydligt att det inte räcker med inhemska åtgärder utan att lösningen heter frihandel. Det är viktigt att vi fortsätter att handla med u-länder även om vi inte får uppfyllt alla våra etiska och miljömässiga krav på en gång. Det sämsta som dessa länder kan råka ut för är att vi slutar handla och bara letar efter alternativ inom t ex EU-området.

Tråkigt att Miljöaktuellt inte bryr sig om att lyfta rapportens slutsatser om den stora betydelsen av marknadsekonomi och frihandel.

Fler viktiga citat:

Dessutom är märkningen ett ineffektivt sätt att transferera resurser på, eftersom endast en mindre del av det merpris den europeiske konsumenten betalar når den avsedde mottagaren. Det är slutligen svårt att kontrollera att standarder gällande arbetsvillkor och miljöhänsyn har efterlevts.

Sammanfattningsvis kan Fairtrade ha positiva effekter för den ringa andel av världens fattiga jordbrukare som omfattas, men ett system baserat på inkomsttransfereringar i form av minimipris och en social premie samt standarder är inte en möjlig väg för att i stor skala ge fattiga jordbrukare bättre levnads- och arbetsvillkor.

Annonser
%d bloggare gillar detta: