Lågstadielärare behövs!

SvD har redan nu kunnat redogöra för en del av förslaget till ny lärarutbildning som presenteras i nästa vecka. En av nyheterna att lågstadieläraren återinförs:

–Det var ett stort misstag att avskaffa lågstadielärarkåren i Sverige vilket i praktiken skedde 1985. Sedan dess utbildar vi grundskollärare som ska kunna undervisa i alla nio årskurserna, förklarar utbildningsminister Jan Björklund (FP), som menar att problemet med dagens utbildning är att lärarnas kunskaper därmed blivit alldeles för dåliga.

Jag håller med när han säger att den grundläggande undervisningen i att läsa, skriva och räkna på många håll inte är tillräckligt bra. Lycklig skall den elev vara som kommer i en klass med en lågstadielärare av den ”gamla sorten”. I dag finns det inget som säger att en nyutexaminerad lärare som skall lära barn läsa, skriva och räkna är utbildad för detta. Detta är säkert en av orsakerna till att så många barn lär sig läsa sent, läser långsamt och har mycket stora problem med matten. Alla har inte dyslexi eller dyskalki. De kanske bara lider av otillräckligt utbildad lärare. Självklart finns det många lärare som lägger ner ett stort arbete och engagemang. De är värda det stöd som ligger i en bra grundutbildning. På många håll arbetar man medvetet med fortbildning och med att utbildade ”småskollärare” får vara mentorer och utbilda sina yngre kollegor men det räcker inte. Att lära barn grunderna i läsa, skriva, räkna är ett för viktigt yrke för att inte få finnas kvar. Nu finns det ett förslag från Alliansen om att åter utbilda dessa proffs:

Kraven på de nya lågstadielärarna ska därför skärpas. Utbildningen förlängs och blir fyraårig. Hälften av den tiden, 120 högskolepoäng, ska läggas på ämneskunskaper och ämnesdidaktik, det vill säga hur ett visst ämne lärs ut. Det inkluderar minst 30 högskolepoäng, cirka en termin, vardera som specifikt ska läggas på svenska och matematik.

Självklart har förslaget väckt debatt. T ex tycker lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén att det är bra att utbildningen blir längre och att kraven på kunskaper i svenska och matte blir tydliga. Däremot vill hon ha kvar specialiseringen. (I dag svenska/samhällsorienterade ämnen eller matte/naturorienterande ämnen.) Den inställningen kan man ha viss förståelse för.

Så vitt jag kan se är detta ändå inget bra alternativ. På de flesta skolor är lågstadiet organiserat i klasser med en lärare som undervisar i de flesta ämnena. Ämneslärarna kommer inte förrän på högstadiet. Kontinuiteten och att de yngsta eleverna inte skall ha så många olika lärare prioriteras. Alternativet är då inte flera lärare som delar på undervisningen. Alternativet är ofta en lärare per klass och då kanske den läraren inte är tillräckligt utbildad i matte eller läsinlärning, dvs just det som är problemet i dag. Beroende på skolornas storlek och arbetssätt är det ju ändå möjligt med specialisering, efter intresse och fortbildningsmöjligheter men då vet vi ändå att alla är utbildade i matte- och läsinlärning.

Så vitt jag förstått så har problemet aldrig varit att de utbildade lågstadielärarna före 1985 hade problem att lära ut geografi, historia eller teknik. Problemet är lärare som inte är utbildade för lågstadiets huvuduppgift. Slutsatsen för mig bli att det är bättre med läsa, skriva, räkna proffs som har en bred om än ej så djup kunskap i övriga ämnen än att vi har lärare med specialistkunskap i några ämnen och ingen utbildning alls i vissa så som det är i dag.

Specialisering i läsa, skriva, räkna och bredd i övriga ämnen bör vara det som utmärker en lågstadielärare.

SDS
SR
DN

Annonser
%d bloggare gillar detta: