Skola med kvalité

Regeringen har idag överlämnat propositionen Bäst i klassen – en ny lärarutbildning till riksdagen.

Under en lång följd av år har vi kunnat följa internationella jämförelser som visar hur svenska elever halkar efter kunskapsmässigt. Det är inte så enkelt att elever i andra länder fått tillgång till bättre undervisning och gått förbi oss. Nej – den bistra sanningen är att svenska elever i dag på många sätt presterar sämre än svenska elever tidigare gjort.

Det kan finnas många förklaringar men jag tror att några är extra viktiga:

Individualiserad undervisning är jättebra. Men det betyder inte att läraren skall backa och överlåta åt eleverna att räkna på egen hand, att själva söka kunskaper i stället för att läraren föreläser. Det får inte innebära att högläsning ersätts med tyst egenläsning osv. I stället för att erbjuda aktivt, lärarledd undervisning med större hänsyn tagen till varje elevs behov har vi på många håll fått självstudier. Detta har ökat klyftorna i skolan och gjort föräldrarnas utbildningsbakgrund (och då särskilt moderns) till den viktigaste förklaringen till elevernas olika resultat. De elever som inte har föräldrar som kan kompensera vad skolan brister är det synd om i dagens skola.

Det är också synd om alla de som inte redan tidigt har förmåga att ta ansvar för det egna lärandet utan behöver en tydlig struktur, som också ofta saknas. Tvärtom kräver en individualiserad undervisning samtidigt extra mycket struktur för att ingen skall komma efter. Alltför ofta förutsätts eleverna att själva söka kunskap att skriva rapporter utan att ha en grundläggande kunskap om området, osäkerheten om vad som egentligen krävs och obegränsat med websidor skapar en stress och frustration som särskilt drabbat ambitiösa flickor hårt. Vi lär också på olika sätt. De som lär bäst genom att lyssna drabbas också i en undervisning där man förutsätts läsa alltmer själv. De gudabenådade föreläsarna tycks antingen vara en bristvara eller något som förkastas med ett föraktfullt ”katederundervisning”.

Lärarutbildningen är naturligtvis också en orsak. Det är varken rätt mot elever eller lärare att inte alla ”lågstadielärare” har en gedigen utbildning i hur man lär ut grunderna i läsa, skriva, räkna. Beslutet att avskaffa utbildningen av speciallärare, de som undervisade elever som av olika skäl behövde extra stöd och verkligen var proffs på det, och ersätta dem med specialpedagoger vars uppgift är att utbilda andra lärare i att undervisa dessa elever var verkligen ett dråpslag mot elever i behov av stöd. Tanken om att ingen får skiljas ut, att alla skall ha undervisning tillsammans i samma klassrum, i samma takt, oavsett förutsättningar, att de duktigaste eleverna skall stimulera de som har mindre lätt att lära, har lett till en total nivåsänkning av kunskaperna i den svenska skolan. Yttersta ansvaret för detta ligger förstås hos de tidigare socialdemokratiska regeringarna och deras människosyn.

Alliansregeringen har under de senaste tre åren arbetat hårt för att vända utbildningsskutan och återge Sverige en plats i den absoluta utbildningstoppen. Många bra beslut har fattats och en del har hunnit träda i kraft. Det tråkiga är att det tar så lång tid innan verkliga förbättringar kommer att kunna ses.

I dag har regeringen fattat beslut om ytterligare en långsiktig reform – en ny lärarutbildning:

Fyra vägar till ny lärarutbildning
Regeringen har idag överlämnat propositionen Bäst i klassen – en ny lärarutbildning till riksdagen. Dagens lärarexamen föreslås ersättas av fyra nya examina: förskollärar-, grundlärar-, ämneslärar- och yrkeslärarexamen. När den nya lärarutbildningen införs kommer alla universitet och högskolor som vill anordna utbildningen att behöva ansöka om examenstillstånd, som kan begränsas till specifika inriktningar och ämnen eller ämnesområden. Utbildningen beräknas starta höstterminen 2011.


Ur Regeringens pressmeddelande

Vad alla blivande lärare ska läsa blir tydligare reglerat. Bland annat ska de lära sig hur man bedömer elever och sätter betyg. Både de delarna av utbildningen och den verksamhetsförlagda utbildningen, praktiken, ska vara anpassade till studenternas olika inriktningar.

För att bli en bra lärare krävs lämplighet för att bli lärare. Regeringen avser därför att utreda hur lämplighetsprov skulle kunna användas som behörighetskrav till lärarutbildningen. Sådana prov kan inte genomföras förrän tidigast 2013.

Annonser

Lågstadielärare behövs!

SvD har redan nu kunnat redogöra för en del av förslaget till ny lärarutbildning som presenteras i nästa vecka. En av nyheterna att lågstadieläraren återinförs:

–Det var ett stort misstag att avskaffa lågstadielärarkåren i Sverige vilket i praktiken skedde 1985. Sedan dess utbildar vi grundskollärare som ska kunna undervisa i alla nio årskurserna, förklarar utbildningsminister Jan Björklund (FP), som menar att problemet med dagens utbildning är att lärarnas kunskaper därmed blivit alldeles för dåliga.

Jag håller med när han säger att den grundläggande undervisningen i att läsa, skriva och räkna på många håll inte är tillräckligt bra. Lycklig skall den elev vara som kommer i en klass med en lågstadielärare av den ”gamla sorten”. I dag finns det inget som säger att en nyutexaminerad lärare som skall lära barn läsa, skriva och räkna är utbildad för detta. Detta är säkert en av orsakerna till att så många barn lär sig läsa sent, läser långsamt och har mycket stora problem med matten. Alla har inte dyslexi eller dyskalki. De kanske bara lider av otillräckligt utbildad lärare. Självklart finns det många lärare som lägger ner ett stort arbete och engagemang. De är värda det stöd som ligger i en bra grundutbildning. På många håll arbetar man medvetet med fortbildning och med att utbildade ”småskollärare” får vara mentorer och utbilda sina yngre kollegor men det räcker inte. Att lära barn grunderna i läsa, skriva, räkna är ett för viktigt yrke för att inte få finnas kvar. Nu finns det ett förslag från Alliansen om att åter utbilda dessa proffs:

Kraven på de nya lågstadielärarna ska därför skärpas. Utbildningen förlängs och blir fyraårig. Hälften av den tiden, 120 högskolepoäng, ska läggas på ämneskunskaper och ämnesdidaktik, det vill säga hur ett visst ämne lärs ut. Det inkluderar minst 30 högskolepoäng, cirka en termin, vardera som specifikt ska läggas på svenska och matematik.

Självklart har förslaget väckt debatt. T ex tycker lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén att det är bra att utbildningen blir längre och att kraven på kunskaper i svenska och matte blir tydliga. Däremot vill hon ha kvar specialiseringen. (I dag svenska/samhällsorienterade ämnen eller matte/naturorienterande ämnen.) Den inställningen kan man ha viss förståelse för.

Så vitt jag kan se är detta ändå inget bra alternativ. På de flesta skolor är lågstadiet organiserat i klasser med en lärare som undervisar i de flesta ämnena. Ämneslärarna kommer inte förrän på högstadiet. Kontinuiteten och att de yngsta eleverna inte skall ha så många olika lärare prioriteras. Alternativet är då inte flera lärare som delar på undervisningen. Alternativet är ofta en lärare per klass och då kanske den läraren inte är tillräckligt utbildad i matte eller läsinlärning, dvs just det som är problemet i dag. Beroende på skolornas storlek och arbetssätt är det ju ändå möjligt med specialisering, efter intresse och fortbildningsmöjligheter men då vet vi ändå att alla är utbildade i matte- och läsinlärning.

Så vitt jag förstått så har problemet aldrig varit att de utbildade lågstadielärarna före 1985 hade problem att lära ut geografi, historia eller teknik. Problemet är lärare som inte är utbildade för lågstadiets huvuduppgift. Slutsatsen för mig bli att det är bättre med läsa, skriva, räkna proffs som har en bred om än ej så djup kunskap i övriga ämnen än att vi har lärare med specialistkunskap i några ämnen och ingen utbildning alls i vissa så som det är i dag.

Specialisering i läsa, skriva, räkna och bredd i övriga ämnen bör vara det som utmärker en lågstadielärare.

SDS
SR
DN

Stora bloggpriset, Aftonbladets hederspris till Carl Bildt

Aftonbladets hederspris delas ut till en framstående och nyskapande blogg som har spelat en betydande roll i samhällsdebatten under året.

Lyssna och titta på en trevlig och intressant vinnarintervju:

Nästa skattesänkning till pensionärerna!

Tidigare har jag skrivit om att det totala skattetrycket är för högt i Sverige och uttryckt min förhoppning om en sänkning av det totala skatteuttaget.

I dag har Fredrik Reinfeldt enligt SvD sagt att han nu ansluter sig till KD-ledaren Göran Hägglunds linje att prioritera pensionärerna. Något färdigt förslag finns inte hur man skall gå vidare efter de två skattesänkningar som Alliansen redan genomfört för de sämst ställda pensionärerna.

– Men jag gör gärna så breda pensionärsskattesänkningar som möjligt, säger han.

I detta sammanhang är det också viktigt att komma ihåg att medan socialdemokraterna försöker vinna röster på att tala om ”straffskatt för pensionärerna” så är det inte sant. Pensionärernas skatt har inte höjts. Efter två skattesänkningar betalar de nu lägre skatt än vad socialdemokraterna tidigare tyckte var korrekt.

Med en välskött ekonom och en politik som främjar arbete finns det förutsättningar för att skatten skall bli ännu lägre. Socialdemokraterna har under de senaste 16 åren när de haft regeringsmakten inte profilerat sig som skattesänkare, vare sig för pensionärer eller någon annan. Hade de velat så kunde pensionärernas skatt varit betydligt lägre sedan tidigare. Nu i opposition lovar man runt. Lita på att det blir att hålla tunt om olyckan skulle vara framme och Sverige får en vänsterregering efter valet. Någon som tror att finansminister Ohly(V) skulle sänka skatten?

Det är min uppfattning att det bästa skattesystemet är enkelt, överskådligt och generellt. Helst skall vi inte ha så många särbestämmelser som vi har nu. Visst kan det vara enda vägen i vissa situationer när man måste prioritera och inte har möjlighet att göra allt men det är inte bra på sikt. Därför är det glädjande att Fredrik Reinfeldt talar om breda pensionärsskattesänkningar. Ytterligare ett steg på rätt väg, som är breda skattesänkningar för samtliga.

Inte längre någon preskriptionstid för mord!

I dag beslöt riksdagen bl a att avskaffa preskriptionstiden för mord. Ett klokt och efterlängtat beslut.

Sammanfattning av beslutet

Preskriptionen för mord, dråp, grovt folkrättsbrott, folkmord och terroristbrott som begås genom mord eller dråp avskaffas för vuxna lagöverträdare. Även försök till mord, dråp, folkmord och terroristbrott som begås genom mord eller dråp ska undantas från preskription. Uppgifter i spårregistret som gäller dessa brott ska gallras senast sjuttio år efter registreringen i stället för som i dag trettio år.

Preskriptionstiden för könsstympning som begås mot barn förlängs så att preskriptionstiden börjar löpa först den dag barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Ändringen omfattar också försök till sådant brott. Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2010. Ändringarna ska gälla också för begångna brott som den 1 juli 2010 ännu inte har preskriberats.

Azar:s bluff

Så blir du din egen klimatforskare skriver Ny Teknik och fortsätter: De båda Chalmersdoktorerna Christian Azar och Daniel Johansson har utvecklat en klimatkalkylator som kan köras över internet. Nu kan vem som helst göra sina egna prognoser.

Visst låter det vackert, så osjälviskt att göra sin forskning och sina modeller tillgängliga och låta oss alla bli delaktiga i klimatlarmen. Kanske ligger det ett mått av sanning i detta. Efter Climategate, Himalayagate, Hurricanegate, Amazonasgate, Atollgate m.fl…. verkar det som om verkligen vem som helst har tagit fram underlag till IPCC:s rapporter.

I dag sjösatte de sin CCC-kalkylator, Chalmers Climate Calculator, som visar vilken koncentration av koldioxid atmosfären får vid olika antaganden om CO2-utsläpp och vilken temperaturökning det blir på jordens yta.
– CCC-kalkylatorn ska kunna användas av alla klimatintresserade, från privatpersoner och studenter till journalister, politiker och klimatförhandlare, säger Daniel Johansson till Ny Teknik på måndagseftermiddagen.
Han och Christian Azar har tagit en enkel klimatmodell från deras egen forskning och gjort tillgängliga över nätet.
– Det är ett sätt att föra ut klimatforskningen till en bredare allmänhet och skapa förståelse för den. Det råder ju stor osäkerhet i klimatfrågan i dag och att använda modellen kan vara ett sätt att testa vad osäkerheterna innebär, säger Daniel Johansson.

Så är det naturligtvis inte. Syftet kan inte vara annat än att vilseleda. Det kan ju vara kul att leka forskare men det finns ju ett otal antal klimatmodeller. Ingen stämmer så vitt man vet. IPCC använder visst ett snitt av alla modeller. Allt beror ju på vilka parametrar forskarna programmerat in i sin modell. Att framställa osäkerheten i vårt framtida klimat som beroende av vilken temperaturökning en viss koldioxidkoncentration i atmosfären leder till är oansvarigt. Vi vet faktiskt inte att klimatförändringar skulle bero på på ökade koldioxidhalter i atmosfären. Efter den senaste tidens skandaler vet vi inte ens om redovisade historiska temperaturer är korrekta eller om de har modifierats för att passa vissa syften.

Byter Ohly ideologi nu?

Kuba krymper A-kassan

Lars Ohly, partiledare (V), har envist hållit fast vid sin kommunistiska ideologi. Kan detta, som han måste betrakta som ett oerhört svek, få honom att ändra uppfattning? Förmodligen inte – han konstaterar nog bara att Castro inte är renlärig kommunist.

DN.se kan man bl a läsa följande:

– Ingen kommer att lämnas åt sitt öde men vi kan inte fortsätta på det här sättet. Vissa kommer inte att tycka om det nya förslaget men staten kan inte fortsätta att subventionera tillgängliga arbetare, sade Salvador Valdez som leder Kubanska arbetares förbund (CTC) i den enda kommunistiska enpartistaten i Amerika.