Stöd för etanolkritik

Klimatnyttan med biodrivmedel bygger på felaktiga beräkningar menar forskaren Tim Searchinger.

Nu publiceras en Intressant uppföljande artikel där etanolkritiken inte avvisas helt utan får ett principiellt stöd. Från att ha varit allas älskling så diskuteras nu för och nackdelar med eltanol och olika produktionsmetoder betydligt oftare i våra media.

Professor Lars J Nilsson vid Miljö- och energisystem vid Lunds universitet:

Däremot håller han i princip med om Searchingers syn på hur man ska räkna kol, att det behövs tillskott av kol i form av ny växtlighet, helst på övergivna marker, för att det ska bli några nettoreduktioner att tala om, åtminstone på kort och medellång sikt.

Magnus Nilsson, vice ordförande i den europeiska miljöorganisationen, T&E, European Federation for Transport and Environment, håller också med – i princip:

Ökad produktion av biodrivmedel skärper självfallet konkurrensen om jord- och skogsbruksmark. Risken att till exempel ökad etanolproduktion driver fram skogsavverkningar och nyodling i tropiska länder med enorma utsläpp av växthusgaser som följd är uppenbar, i varje fall på sikt, säger han.

Etanolkritik möts med ris och ros

Annonser

Etanol – dyrt och dåligt

Klimatnyttan med biodrivmedel bygger på felaktiga beräkningar. För att få lägre utsläpp av koldioxid krävs biorester eller nya växter och träd odlade i övergivna jordar som inte används till något annat. Det menar Timothy D Searchinger, forskaren vid Princeton i USA som får etanolindustrin att se rött

Tomothy D Searchingers slutsatser är som att svära i kyrkan. Kärnan i hans budskap är att mängden koldioxidutsläpp blir ungefär lika stora oavsett om man använder bensin eller etanol. Så länge man inte använder biorester från jord- och skogsbruk eller tillför ny växtlighet på jordar som inte används till annat så minskar inte heller koldioxidutsläppen.

I DN-artikeln Etanolens klimatnytta överdrivs diskuteras också de stora svenska subventionerna av biodrivmedel. För biobränslen betalas varken energiskatt eller koldioxidskatt. Mellan 2005 och 2008 uppgick de samlade subventionerna till så mycket som drygt 7 miljarder kronor.

För att kunna subventionera biobränslen med 7 miljarder måste pengarna komma någonstans ifrån – naturligtvis är det från skattebetalarna. Hade de som kör bilar med subventionerade bränslen betalat skatt som alla andra bilister hade vi kunnat få ytterligare satsningar på t ex trafiksäkerhet.

I princip ingen skulle ha råd att köpa biodrivmedel om de inte vore kraftigt subventionerade. Oskattade biodrivmedel kostar för konsumenten ungefär lika mycket som den hårdbeskattade bensinen eller dieseln. Tillverkningskostnaden är hög och har inte ens nyttan att ge många nya jobb. Statistik från bl a Spanien visar att ett sk grönt jobb kostar minst två vanliga.

Alternativet att skattebetalarna skulle få behålla en större del av sin inkomst är förstås tilltalande, annars menar Tim Searchinger att biodrivmedel är ett mycket ineffektivt sätt och det dyraste sättet att bekämpa utsläpp av sk växthusgaser. Dvs våra pengar kunde gjort bättre nytta någon annan stans.

Gröna jobb är dyra jobb

Debattartikeln:Clean Jobs, Expensive Jobs
Why Italy can’t afford a ”green economy”
i The Wall Street Journal ger en helt annan bild av så kallade gröna jobb än den vi brukar matas med.

Debattörerna för fram att de subventioner som ges till ”gröna jobb” ytterst kommer från landets skattebetalare. Det är dessa skattebetalare som i sin roll som konsumenter gör alla de inköp som ger jobb åt folk som producerar varor och tjänster. Dessa ”vanliga” jobb kostar betydligt mindre än de subventionerade gröna jobben. Alltså får man fler jobb för pengarna.

Många politiker försöker ge en bild av att så kallade gröna jobb är framtidens melodi, ett bra sätt att öka vårt välstånd, ge fler jobb och öka svenska företags konkurrenskraft internationellt. Företag inom t ex vind och bioenergi hurrar och tar tacksamt emot subentioner och skattefördelar. Hur ser det ut i verkligeheten? I Sverige är de kritiska rösterna inte så många. (eller så släpps de inte fram!?) Däremot kunde man för något år sedan läsa en artikel om de gröna jobben i Spanien. Resultatet av den spanska storsatsningen var att varje nytt grönt (subventionerat) jobb kostade två ”vanliga” jobb. Dvs +1 – 2 = -1.
Det finns säkert fanatiska personer som är beredda att låta andra betala detta pris men de som skall betala borde ha rätt att veta sanningen – eller hur?

Nedanstående utdrag handlar om italienska förhållanden och ger ett (teoretiskt) ännu sämre utfall.

När får vi se en beräkning för Sverige?

BY CARLO STAGNARO AND LUCIANO LAVECCHIA
Milan

The ”green economy” is supposed to be a win-win situation, as massive subsidies for renewable energy sources and other ”clean” technologies would help both the environment and the economic recovery. The facts on the ground tell a different story, though. In Italy, for example, we calculated that each green job comes at the expense of 4.8 ”dirty” jobs. That’s an awful lot of waste for a movement that’s meant to be all about efficient resource use.

Understanding the costs and benefits of ecological policies is particularly relevant for Italy, a country that already paid more than its share of …

Solen styr klimatet!

Fler vargavintrar att vänta är rubriken på en TT-artikel som bl a publiceras i SDS.

Det mest förvånande med artikeln artikeln är att den faktiskt publicerats. Den är ett tydligt tecken att något skett efter de upprepade skandalerna om FN:s klimatpanel IPCC och hur de förfalskat data och hindrat oliktänkande att komma till tals.

Antalet artiklar i ”vanliga” media som redogör för hur olika fenomen kan påverka vårt klimat har ökat. Det vetenskaplig friheten verkar ha blivit något större. Men, även denna artikel innehåller en brasklapp. För att inte stöta sig med de mäktiga som sitter på forskningsanslagen påpekar man nogsamt

att resultaten inte motsäger att jorden långsamt håller på att värmas upp som en effekt av våra växthusgasutsläpp

Rapporten är en i raden av många forskningsresultat som pekar på ett samband mellan klimat och antalet solfläckar:

Ända sedan Galileis tid har det noterats att temperaturerna tenderar att sjunka när fläckarna är få medan många solfläckar brukar hänga samman med milda vintrar.

Solfläckarna försvann nästan helt mellan 1645 och 1715. Detta var under den så kallade Lilla istiden då vintrarna i Europa var extremt kalla. Under större delen av det relativt varma 1900-talet var däremot solaktiviteten extremt hög.


Fel om afrikajordbruk i IPCC-rapport – Vetenskapsnyheter – sr.se

Vetenskapsradion redogör för en granskning som visar att FN:s klimatpanel, IPCC, har publicerat ytterligare ett fel i sin senaste rapport. I sammanfattningen, som är till för t ex politiker, regeringstjänstemän och media, påstås att skördarna i det regnförsörjda jordbruket i en del afrikanska länder kan minska med upp till 50 procent redan till år 2020.

Uppgiften bygger på ogranskade studier från tre nordafrikanska länder och siffror har dessutom blandats ihop.

Ännu en gång får vi alltså höra om hur FN:tjänstemän (en del av de tusentals så kallade forskare som sägs garantera kvalitén i IPCC:s arbete) sätter samman och förvanskar ogranskade studier, med låg eller ingen veteskaplig trovärdighet, till beslutsunderlag för världens regeringar. Det är hög tid att inleda en granskning och omprövning av alla beslut som fattats med hänvisning till IPCC:s påståenden om klimatförändringar.

Att få fram en vetenskapligt grundad skattning av hur det regnförsörjda jordbruket i Afrika påverkas av en klimatförändring, är inte lätt. Ingen sådan finns, enligt den tyske forskaren Holger Hoff verksam vid Swedish Environment institute. Flera viktiga faktorer är rätt så väl kända. Det väntas bli varmare, mer variation i klimatet, mer regn på en del håll och mindre på andra, men forskningen klarar inte att väga ihop alla faktorer.– Vi kan ännu inte kombinera ihop alla dessa faktorer för att få en helhetsbild, säger Holger Hoff vid Swedish Environment institute.

viaFel om afrikajordbruk i IPCC-rapport – Vetenskapsnyheter – sr.se.

Odemokratiska tendenser!?

Bo Ekman, grundare av Tällberg Foundation, skriver i dag:

”Ny världsordning ett måste efter debaclet i Köpenhamn”

Vad som verkligen är Bo Ekmans mål framgår inte men han skriver tillräckligt för att jag skall känna rysningarna längs ryggraden:

Men historien lär oss att ingen världsordning har evigt liv. Dess legitimitet varar bara så länge den levererar maktbalans, tillväxt och är bra på att lösa problem. Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå.

Bo Ekmans tankar om en ny världsordning är inget nytt, frågan har han drivit länge: (SvD okt 2008)

Hur ska vi säkerställa att ett globalt väl fungerande system för värdeskapande och produktion utvecklas i balans med naturens funktion, förnyelse och hållbarhet?

Detta låter mest som en global planekonomi med omfattande förbud, restriktioner, kontrollmekanismer och förtryck. En variant av kommunism där miljön ersatt arbetarklassen som alibi men där på samma sätt en liten ”upplyst” nomenklatura de facto har makten och lever i överflöd.

Därför bör debaclet i Köpenhamn tas för vad det faktiskt är, sammanbrottet för en redan svunnen tids institutioner och mekanismer att komma överens. Världen behöver nu de nya former som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en fortsatt globaliserande värld. Uppgiften är enorm. Den mäktar ingen nation ensam med.

Uppenbarligen tror Ekman inte på suveräna stater och deras möjligheter att komma överens. Vad han verkligen förespråkar, om det är ett FN med större makt, om det är en elit av vetenskapsmän eller företagsledare, eller något annat, är inte helt tydligt:

Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål.

I FN finns en överväldigande majoritet av diktaturer och korrupta politiker. IPCC har de senaste månaderna avslöjats som en lekstuga för personer som ägnar sig åt politiserad vetenskap och med att berika sig själva. Låt dem styra så kan resultatet bli ett globaliserat Nord-Korea.

Jag föredrar definitivt suveräna demokratiska stater. Vi bör lägga vår kraft på att sprida frihet och demokratins idéer. Frihandel har lyft fler ur fattigdom än bistånd och stolta deklarationer. Trygga människor med mat för dagen har också ork att bry sig om miljön. Visst finns det brister men alternativen är värre.

Eller som Churchill sade: Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.

Det finns faktiskt ett alternativ till FN och IPCC. Organisationer som det inte talas så mycket om utom när de ordnar seminarier för världens ledare. En sådan organisation är Bo Ekmans eget Tällberg Foundation. En av styrelseledamöterna där är Anders Wijkman, som efter ett antal partibyten utnyttjade Kristdemokraterna för att komma åt en åtråvärd plats i Europaparlamentet. Anders Wijkman är med i fler organsationer:

Anders Wijkman är sedan 2005 vice ordföranden i Tällberg Foundation och arbetar numera halvtid för stiftelsen med frågor i skärningspunkten ekonomi/klimat/ekologi och policyutveckling. Anders Wijkman är även vice ordförande i Romklubben och har tidigare varit Europaparlamentariker i 10 år, biträdande generalsekreterare i FN samt generalsekreterare i Svenska Röda Korset.

Romklubben är väl mest känd för sin rapport ”Tillväxtens gränser” som 1972 spådde att olja, naturgas, silver, tenn, uran, aluminium, koppar, bly och zink snart skulle ta slut, med global ekonomisk kollaps som följd. Jay Forrester, som hade huvudansvaret för Romklubbens datamodeller, hävdade i sin ”World Dynamics” 1971 att befolkningstillväxten efter en kraftig expansion skulle bromsas genom svält, brist på råvarutillgångar, miljöförstöring och därav förorsakade sociala strider. Ännu ett exempel på datamodeller som slagit fullständigt snett. I stället kan vi se hur befolkningstillväxten avtar, medelåldern ökar, svälten minskar och levnadsstandarden ökar över hela världen. Mycket har blivit bättre även om många problem återstår.

Via Romklubben hittar man till Climate Change Task Force:

A synergy of climate experts, world leaders, nobel peace laureates, and shapers of opinion – helping create the political will to address climate change

”Task force” är ett ganska militant namn på en lobby grupp 😉

Synopsis till en thriller av Michael Crichton eller…..

Nystart för klimatforskningen?

Det pågår ett intressant spel kring IPCC och klimatforskningen. Efter alla skandaler och avhopp har media öppnats en aning för allsidig debatt och man ser en antydan till att personer börjar inta nya positioner. Det har också rests krav på öppenhet och fristående forskning.

I den politiska världen har dock inte mycket hänt. Förhoppningsvis kommer nu även finansministern inse det felaktiga i höjda koldioxidskatter i allmänhet och för bilismen i synnerhet.

Problemet med politiserad forskning som den inom FN:s klimatpanel IPCC sammanfattas bra av Tomas Gür i Den politiserade klimatvetenskapen:

En av politikens viktigaste maximer är: ”Lita på mig.” En av vetenskapens viktigaste maximer är: ”Motbevisa mig gärna.” Men i den politiserade vetenskapen heter det: ”Lita på forskarna.