Sanningens minut för Birgitta Dahl (S)

När den första domen mot en av ledarna för de Röda khmererna meddelades fanns endast en representant för svenska medier på plats. Det var Ekots utsände som under rubriken Historisk dom mot ledare inom Röda khmererna skrev om rättegången och domen mot Duch, som var chef för fängelset och tortyrcentret Tuol Sleng i Phnom Penh.

Den rättegång som genomförts i Kambodjas huvudstad Phnom Penh är den första där kommunismens bödlar mött lagen. Fler svenska media borde varit där. Detta är en stor händelse och en upprättelse för de uppskattningsvis 1 700 000 Kambodjaner som mördades när de Röda khmererna hade makten i Kambodja. Då, på 70-talet, var det mediala och politiska intresset betydligt större och det var hyllningskörerna till de Röda khmererna som dominerade media – det finns mer än en svensk som borde skämmas, journalister, kulturpersonligheter, medlemmarna i de förenade FNL-grupperna och i Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja….

Birgitta Dahl, ledande socialdemokratisk politiker, bl a miljöminister och talman, var en av de Röda khmerernas främsta anhängare och ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. Hösten 1976 när det fanns rapporter om vad som skedde i Kambodja, för den som ville se, blundade ändå många, däribland riksdagsledamoten Birgitta Dahl som konstaterade:

Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation.
Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen.
Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender

Birgitta Dahl har senare, i samband med den debatt om hennes trovärdighet som uppstod i samband med att Per Ahlmarks bok Det öppna såret publicerades 1997, sagt att hon ångrade en del av sina uttalanden men att hon inte hade trott att det som sades om de Röda khmererna var sant. Sent skall syndar’n vakna. Jag uppfattade det dock som något hon kände sig tvingad att göra, annars hade ju sanningen om Röda khmerernas terror varit välkänd länge och tillfällen funnits att göra avbön långt tidigare.

Annonser

THE 16TH DAY OF EVERY MONTH

Sedan den 16:e september 2005 är den 16:e varje månad en dag när människor över hela världen visar sin solidaritet med Belarus (eller Vitryssland som vi brukar säga fast Svenska Akademin numera föredrar Belarus: ”beslutat att substantiven ’vitryss’ och ’vitryska’ framgent skall ersättas med ’belarusier’ respektive ’belarusiska’ och adjektivet ’vitrysk’ med ’belarusisk’” ) och landets försvunna journalister, politiska fångar och alla dem som kämpar för frihet i Europas sista diktatur. Ett vanligt sätt att visa sin solidaritet är att sätta ett tänt ljus i fönstret.

A Day of Solidarity with Belarus

Burka på jobbet eller bikini i moskén?

Dilsa Demirbag-Sten, journalist och författare, skriver i DN bl a om att respektera klädkoder och att det krävs ömsesidig respekt för vad som passar i olika sammanhang. Hon sätter fingret på en öm punkt i dagens debatt.

Det är hög tid att vi står upp och är beredda att försvara våra medborgerliga fri pch rättigheter. Demokrati är inte rätten att aldrig känna sig kränkt utan rätten att inte bli berövad sina medborgerliga fri- och rättigheter. Det glöms alltför ofta bort i debatten när det görs försök att inskränka yttrandefriheten med hänvisning till att andra skulle känna sig kränkta.

Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen. Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner. Sedan de iranska mullornas fatwa mot Salman Rushdie 1989 har politisk islam idkat utpressning mot den fria världen

Genom att ständigt skuldbelägga västvärlden för allt ont som hänt mänskligheten har regimerna i länder som Iran, Saudiarabien, Jemen, Algeriet, Syrien och många andra diktaturer, intagit en roll som offer, och genom företrädare bosatta i framför allt Europa har de stärkt sin roll utanför de egna gränserna. Delar av vänstern har dragit sitt strå till stacken genom att plädera för identitetspolitik och särlagstiftning. I strävan att svartmåla USA har man legitimerat islamism. Den antirasistiska kampen är högst relevant och viktig, men har kidnappats av grupper som företräder en antidemokratisk kollektivism. Hårdvalutan på den allt mer stigmatiserande identitetspolitiska marknaden är kränkthet. Det är numera viktigare vem som framför en åsikt än vad som sägs. Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter.

Himmelska fridens torg 1989

I dag öppnar Kulturen en utställning av foton från massakern på Himmelska Fridens torg.

1989 dokumenterade fotografen Torbjörn Andersson massakern på Himmelska Fridens torg. 20 år efter den blodiga massakern visar Kulturen ett urval av hans prisbelönta bilder i anslutning till utställningen KINA – mitt i världen. Utställningen pågår 1 september till 31 oktober.

Massmördaren Che

På tisdagen ordnade Bertil Ohlininstitutet ett seminarium om ofrihet och förtryck på Kuba och ställde också frågan: vad händer efter Castro.

På institutets hemsida kan man läsa mer om seminariet Kuba efter Che och Castro och också se en inspelning.

I Sverige finns det många som ser på Kuba med Olof Palmes ögon och tycker det är viktigare att barnen får gå i skola än att de har mänskliga rättigheter och ges en chans att ta sig ur fattigdomen. Vänsterledaren, kommunisten Lars Ohly är ett annat exempel på diktaturens medlöpare. Därför tjänade detta seminarium som en nyttig påminnelse att Sverige har en skuld att sona. Svenska regeringar har allt för länge varit diktaturkramare.

Jag fäste mig speciellt vid ett par saker från seminariet. Det första är två citat från närvarande exilkubaner:

Det enda som fungerar på Kuba är säkerhetspolisen.

Det finns två Kuba, ett för Kubaner och ett för turister.

Det andra gäller hur den svenska ambassaden på Kuba agerar. På Kuba finns inget internet utanför myndigheterna. Det är något som är förbehållet nomenklaturan. Det finns naturligtvis ingen fri press, kommunistpartiet kontrollerar allt, men Kubaner, som alla andra törstar efter ocensurerade nyheter. Det får man genom att smuggla ut texter som trycks i västvärlden och sedan smugglas tillbaka och cirkulerar bland befolkningen. Ett sätt att smuggla ut texter går via de tjeckiska och polska ambassaderna. Även de har tillgång till internet. Men enligt uppgift på seminariet så vägrar svenska ambassaden att ställa upp och man skyller på tekniska problem. Är detta sant så är det ynkligt.

Det är förstås inte så konstigt att tjecker och polacker inte har glömt hur viktigt stöd till informationsspridning är för demokratirörelser. På 70-talet smugglade modiga svenskar stencilapparater till Polska Solidaritet. Vi borde ställa upp bättre för Kubanerna.