Otydligt från vänster om yttrandefriheten

Sydsvenskan föjer i dag upp sin utmärkta ledare Vi är alla Lars Vilks med att ställa frågor till partiledarna om hur de ser på hoten mot Lars Vilks. De fem ger tydliga svar men Lars Ohly (V) och Peter Eriksson (MP) – förminskar sitt försvar av yttrandefriheten genom att även kritisera konstnären själv:

Lars Ohly(V) hävdar att Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst och Peter Eriksson (MP) säger att det är dumt att provocera och håna.

Det är bedrövligt att vänsterpartierna inte utan reservationer står upp för vår yttrandefrihet som Alliansen och socialdemokraterna gör i denna intervju.

Är en röst på Monas Sahlin också en röst för självcensur? Om olyckan är framme så planerar hon ju att regera tillsammans med Ohly och Eriksson.

Annonser

Yttrandefriheten måste försvaras

På torsdagskvällens kommunfullmäktige svarade jag på en interpellation från Sverigedemokraterna. Läs mitt svar nedan:

Svar på interpellation från Hans-Olof Andersson (SD) med rubriken
om ansvaret (för) det politiska våldet på Lunds gymnasieskolor.

Politisk information i form av bokbord på gymnasieskolorna är ett värdefullt komplement till klassrumspresentationer och auladebatter. Kampanjverksamhet på gymnasieskolorna har en lång tradition och är ett viktigt inslag för att skapa intresse för och kunskap om politik. Därför har de kommunala gymnasieskolorna i Lund enats om principen att partier som är representerade i kommunfullmäktige, regionfullmäktige eller riksdagen skall vara välkomna att genomföra (på förhand planerade) så kallade bokbord, dvs dela ut material och diskutera/informera om sin politik på en av skolan anvisad plats och tid.

Med anledning av det tumult som uppstod när Sverigedemokraternas ungdomsförbund besökte Spyken den 14/4 har Hans-Olof Andersson ställt två frågor till mig:

Tycker du att det är bra eller dåligt att SDU inte kunde genomföra sitt skolbesök?
Tycker du, att om rektorer eller annan personal på Lunds gymnasieskolor upptäcker att personer som inte hör till skolan uppträder störande mot gästande politiker, i så fall skall be de gästande politikerna avsluta sitt besök i förtid?

Naturligtvis är det ”dåligt” att SDU inte kunde genomföra sitt skolbesök. Demokratins spelregler och yttrandefriheten kräver att vi skall kunna respektera andras rätt att föra fram sina åsikter och ta debatten med dem oavsett vad vi tycker om budskapet. De som saboterade besöket respekterade inte detta och det är dåligt.

Spykens gymnasiechef har tagit initiativ till diskussioner med skolans elever om åsikts- och yttrandefriheten och vilka regler som gäller i Sverige. Detta är ett viktigt och nödvändigt uppdrag för skolan.

När det gäller den andra frågan så är det klart att skolan inte är någon allmän plats och självklart skall skolan avvisa dem som inte har rätt att vistas där eller stör ordningen så att man inte kan garantera övriga elever och besökandes säkerhet. Om det krävs får man be om polishjälp. Gymnasiechefen har ett ansvar för ordningen och elevernas säkerhet på skolan. Enligt den information jag fått ansåg gymnasiechefen att situationen var sådan att det inte fanns annat val än att avbryta besöket. Enligt min uppfattning skall bokbord som dessa genomföras. Kan skolan inte garantera elevernas säkerhet skall polis tillkallas.

Det är fullständigt oacceptabelt att en liten odemokratisk mobb på detta sätt skall kunna stoppa yttrandefriheten. På Spyken hade man förberett sig för att det skulle kunna bli bråk genom att flera rektorer och lärare var närvarande. Tyvärr räckte det inte. SDU:s besök på Vipan och Katte har kunnat genomföras. På Vipan fick polisen avvisa ungdomar från Ung Vänster som inte tillhörde skolan och på Katte kunde skolledningen hantera ordningen efter en upphetsad start.

Jag förutsätter att SDU får möjlighet till ett nytt besök på Spyken. Annars kommer vi inte kunna tillåta andra ungdomsförbunds bokbord och det är fullständigt oacceptabelt att inte försvara demokratin mot dess fiender.

Dalby 2010-04-27

Louise Rehn Winsborg
ordförande Utbildningsnämnden

Glädjande nyhet i en ond värld

Google har tidigare på ett tragiskt sätt prioriterat vinst framför demokrati och yttrandefrihet. Det är förstås inget ovanligt varken bland företag eller politiker – tänk bara på fd statsminister Göran Persson(S) som hyllade ”stabiliteten” i kommunistkina. När det gäller Google, som ju lever på det fria ordet och all den information som så många publicerar på nätet reagerar väl många av oss som om man var utsatt för ett svek.

Nu verkar dock Google ha fått nog. Enligt SvD överväger nu Google att lämna Kina efter att man upptäckt ett avancerat cyberangrepp riktad mot kinesiska människorättsaktivister.

Bolaget sade också att det nu omprövar sin affärsverksamhet i Kina och har fattat beslut om att inte längre filtrera sökmotorresultat i Kina.

Ett litet steg i rätt riktning. Kontakter med en diktatur för att långsiktigt främja en positiv utveckling skall inte kantas av eftergifter och bugande underdånighet. Vår frihet är inget av naturen givet utan något som alltid måste försvaras.

Burka på jobbet eller bikini i moskén?

Dilsa Demirbag-Sten, journalist och författare, skriver i DN bl a om att respektera klädkoder och att det krävs ömsesidig respekt för vad som passar i olika sammanhang. Hon sätter fingret på en öm punkt i dagens debatt.

Det är hög tid att vi står upp och är beredda att försvara våra medborgerliga fri pch rättigheter. Demokrati är inte rätten att aldrig känna sig kränkt utan rätten att inte bli berövad sina medborgerliga fri- och rättigheter. Det glöms alltför ofta bort i debatten när det görs försök att inskränka yttrandefriheten med hänvisning till att andra skulle känna sig kränkta.

Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen. Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner. Sedan de iranska mullornas fatwa mot Salman Rushdie 1989 har politisk islam idkat utpressning mot den fria världen

Genom att ständigt skuldbelägga västvärlden för allt ont som hänt mänskligheten har regimerna i länder som Iran, Saudiarabien, Jemen, Algeriet, Syrien och många andra diktaturer, intagit en roll som offer, och genom företrädare bosatta i framför allt Europa har de stärkt sin roll utanför de egna gränserna. Delar av vänstern har dragit sitt strå till stacken genom att plädera för identitetspolitik och särlagstiftning. I strävan att svartmåla USA har man legitimerat islamism. Den antirasistiska kampen är högst relevant och viktig, men har kidnappats av grupper som företräder en antidemokratisk kollektivism. Hårdvalutan på den allt mer stigmatiserande identitetspolitiska marknaden är kränkthet. Det är numera viktigare vem som framför en åsikt än vad som sägs. Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter.

Ett slag för yttrandefriheten

Festivalledningen för filmfestivalen i Melbourne har uppträtt rakryggat och vägrat ge efter för kinesiska krav. Kina krävde att dokumentären ”The 10 conditions of love” inte skulle få visas. Dokumentären handlar om den politiska aktivisten Rebiya Kadeer, som kämpar för den etniska minoriteten uigurernas rättigheter.

Alltför ofta böjer sig västvärlden för diktaturers krav. Därför var detta en glädjande nyhet, liksom att när filmfestivalens chef gick ut offentligt med Kinas krav så ökade intresset för filmvisningen och man fick sätta in extraföreställningar.

Massmördaren Che

På tisdagen ordnade Bertil Ohlininstitutet ett seminarium om ofrihet och förtryck på Kuba och ställde också frågan: vad händer efter Castro.

På institutets hemsida kan man läsa mer om seminariet Kuba efter Che och Castro och också se en inspelning.

I Sverige finns det många som ser på Kuba med Olof Palmes ögon och tycker det är viktigare att barnen får gå i skola än att de har mänskliga rättigheter och ges en chans att ta sig ur fattigdomen. Vänsterledaren, kommunisten Lars Ohly är ett annat exempel på diktaturens medlöpare. Därför tjänade detta seminarium som en nyttig påminnelse att Sverige har en skuld att sona. Svenska regeringar har allt för länge varit diktaturkramare.

Jag fäste mig speciellt vid ett par saker från seminariet. Det första är två citat från närvarande exilkubaner:

Det enda som fungerar på Kuba är säkerhetspolisen.

Det finns två Kuba, ett för Kubaner och ett för turister.

Det andra gäller hur den svenska ambassaden på Kuba agerar. På Kuba finns inget internet utanför myndigheterna. Det är något som är förbehållet nomenklaturan. Det finns naturligtvis ingen fri press, kommunistpartiet kontrollerar allt, men Kubaner, som alla andra törstar efter ocensurerade nyheter. Det får man genom att smuggla ut texter som trycks i västvärlden och sedan smugglas tillbaka och cirkulerar bland befolkningen. Ett sätt att smuggla ut texter går via de tjeckiska och polska ambassaderna. Även de har tillgång till internet. Men enligt uppgift på seminariet så vägrar svenska ambassaden att ställa upp och man skyller på tekniska problem. Är detta sant så är det ynkligt.

Det är förstås inte så konstigt att tjecker och polacker inte har glömt hur viktigt stöd till informationsspridning är för demokratirörelser. På 70-talet smugglade modiga svenskar stencilapparater till Polska Solidaritet. Vi borde ställa upp bättre för Kubanerna.