Himmelska fridens torg 1989

I dag öppnar Kulturen en utställning av foton från massakern på Himmelska Fridens torg.

1989 dokumenterade fotografen Torbjörn Andersson massakern på Himmelska Fridens torg. 20 år efter den blodiga massakern visar Kulturen ett urval av hans prisbelönta bilder i anslutning till utställningen KINA – mitt i världen. Utställningen pågår 1 september till 31 oktober.

Annonser

Tomma tunnor skramlar mest

Är detta måntro början på en tillnyktring i den enorma Obamahysterin, börjar entusiasmen att svalna?

I SvD kan man i dag på Brännpunkt läsa en artikel med rubriken: ”Obama ingen handlingens man”

Den amerikanske debattören Stephan Richters analys av Obama inleds med:

”Förändring” var ett mantra i Barack Obamas ­presidentvalskampanj. Men hans tillträde tycks istället ha markerat ­början på tiden då USA upphörde att vara en moderniserande kraft. Det är hög tid att inse att Obamas talekonst vida överträffar hans ­prestationer. Och kanske är det just så amerikanerna vill ha det.

Ett annat intressant konstaterande:

Ett annat utslag av Obamaregeringens spekulation i glömska och/eller överseende visar sig bland utländska observatörer. Ställda inför valet att antingen klamra sig fast vid bilden av Barack Obama som den djärve reformatorn, eller att inse att hans talekonst vida överträffar det han presterar, vill de helst hålla fast vid det första alternativet.

”Stor i orden men liten på jorden”

Krister Thelin, i Skånska hovrätten, medlem av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och tidigare bland annat domare i FN:s Krigsförbrytartribunal i Haag skriver i Svenska Dagbladet om två aktuella böcker om FN. Böckerna har det gemensamt att de försöker öppna ögonen på oss när det gäller tillståndet i FN. Speciellt för oss Svenskar framstår FN ofta i en rosenskimrande dager i stället för som den korrupta, byråkratiska och ineffektiva lekstuga för allehanda diktatorer organisationen verkligen är. Att döma av recensionen krackelerar den bilden betänkligt efter läsning av de två anmälda böckerna. Recensionen är läsvärd i sig själv, böckerna verkar också vara det.

Två nyligen utgivna böcker ger värdefulla bidrag om tillståndet i FN. I den ena, Michael Soussans Backstabbing för Beginners: My Crash Course in International Diplomacy (Nations Books, 352 s), kölhalas FN-byråkratin med det FN-styrda och korrupta irakiska Oil for food-programmet som ”case study”. I den andra, Samantha Powers Chasing the Flame: One Man’s Fight to Save the World (Penguin, 640 s; den har även hunnit komma i svensk översättning av Thomas Engström, ”Han som brann för världen”, Albert Bonniers förlag), sätts den brasilianske FN-diplomaten Sergio Vieira de Mello i fokus. Anekdotiska vittnesmål eller hyllningsbiografier ger inte alltid en rättvisande bild, men där beskrivningar sammanfaller bör vi kunna ana ett slags sanning.

Stor i orden men liten på jorden | Under strecket | SvD.

Afghanistan: Åtta attacker nära svensklägret | Inrikes | SvD

I dag kan vi läsa om att antalet attacker mot det svensk-finska förbandet i Afganistan ökat:

I  norra Afghanistan har läget för Sveriges största utlandsstryka försämrats. Det svensk-finska förbandet ansvarar för säkerheten i fyra provinser, under Nato-befäl i fredsstyrkan Isaf. De senaste tolv veckorna har sju attacker genomförts mot Isafs soldater, visar en genomgång som SvD gjort.

– Jämfört med förra året är det en fördubbling av antalet incidenter. Tittar man på antalet attacker mot afghanska polisen, armén eller mot Isaf i det här området så är det redan nu i samma storleksordning som totalt under förra året, bekräftar den svenska styrkans chef överste Olof Granander för SvD.

Att chefen för den svenska styrkan vill få fram fler skyddade fordon till sina soldater förvånar väl ingen, däremot är det anmärkningsvärt att  ”Högkvarteret” vill vänta. Att svenska soldater kör omkring i civila Toyota Landcruisers utan splitterskyddande bepansring i ett område där vägbomber blir allt vanligare är inget annat än skandal. Skall lilla Sverige leka med i den stora världen och sända ungdomar på livsfarliga uppdrag så är det minsta som krävs att de får bästa möjliga utrustning. Kan vi inte klara av det skall vi hålla oss därifrån.

Jag undrar om vår försvarsminister har funderat på hur han skall kunna leva med att ha liv på sitt samvete, liv som inte förlorats i en nödvändig insats där vi gett soldaterna den bästa utrustning vi förmår, utan liv som förlorats bara för att man sparat in på en Galten eller ett stridsfordon 90. Hur skall han någonsin kunna se dessa barns mödrar i ögonen undrar jag!?

Ge de svenska soldaterna i Afganistan den bästa utrustning som finns eller kalla hem dem!

Afghanistan: Åtta attacker nära svensklägret | Inrikes | SvD.

Henrik Svensmark on Global Warming

The Cloud mystery heter en dokumentär om Henriks Svensmarks forskning som sänts på Danska TV2. I dessa dagar när EU och G8-ledarna tycks ha bestämt sig för att de skall se till att jorden inte blir mer än två grader varmare, det sägs ingenting om hur mycket kallare det får bli, kan det vara intressant att titta på alternativa förklaringar. CO2-hypotesen är inte bevisad och förklarar framför allt inte klimatförändringar över en längre period. T ex var det riktigt rejält kallt på jorden för 450 miljoner år sedan, trots att CO2-halten i atmosfären bedöms ha varit 10 gånger högre än i dag.

Det som gör att Svensmarks forskning är värd att titta närmare på är att den förklarar temperaturförändringar både på lång och kort sikt. Den visar hur temperatur och klimat förändrar sig med den kosmiska strålningen, solens aktivitet och vår färd genom Vintergatan. Den visar också att vi är en del av universum, delar av ett större system, att klimatet i stort ändrat sig och kommer att ändra sig, oavsett vad vi gör. (Därmed inte sagt att inte människan kan ställa till med elände och påverka lokalt.) Men det är kanske en tanke som för många är svår att ta till sig och acceptera.
Jag anser det vara 50 väl använda minuter att titta på filmen och tackar klimatbluffen som skrev om att den fanns på YouTube.

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Är rättvisemärkt en bra idé?

VinprovningMiljöaktuellt inbjöd till något de kallade: Stora Miljökvällen

Lockbetet var vinprovning av rättvisemärkta viner med Carl-Jan Granqvist. Vinprovningen var ganska underhållande även om jag inte är någon fan av Carl-Jan. Tramsig och flasig som vanligt.

Jag hittade ingen favorit bland vinerna, vilka kom från Syd-Afrika och Argentina. Jag har tidigare druckit mycket goda ekologiska viner från Syd-Afrika men de viner vi bjöds på i kväll spelade inte i samma division. Det måste förresten vara ett dilemma för de rättrogna. Kan man verkligen dricka ett vin som inte är både rättvisemärkt och ekologiskt!? Skönt att man inte har det problemet.

Så till frågan om rättvisemärkt verkligen är en bra idé. Jag är mycket tveksam till om detta verkligen gynnar tillväxt, frihandel och hjälper fler till ett bättre liv eller bara konserverar befintliga strukturer.

Jag rekommenderar rapporten Vad Rättvisemärkt inte berättar – kalla argument för en varmare konsumtion.

Lydiah Wålsten och Karl Malmqvist granskar Rättvisemärkts argument och kommer till ett dystert resultat. Endast ytterst lite pengar når fram till bönderna, och de konsumenter som köpt konventionellt kaffe under 2007 har med största sannolikhet hjälpt fler fattiga bönder än de som handlat rättvisemärkt.

I inbjudan beskrevs kvällen som ”en kväll då miljön står i centrum. Sveriges maktelit förväntas mingla med politiker, media, opinionsbildare och företagsledare både på och vid sidan om scenen”. Efter vad jag såg så nådde man inte riktigt upp till den höga målsättningen. Kvällens största snackis var nog det flygblad Bilfront delade ut vid entreérna.Vinprovning_2

Massmördaren Che

På tisdagen ordnade Bertil Ohlininstitutet ett seminarium om ofrihet och förtryck på Kuba och ställde också frågan: vad händer efter Castro.

På institutets hemsida kan man läsa mer om seminariet Kuba efter Che och Castro och också se en inspelning.

I Sverige finns det många som ser på Kuba med Olof Palmes ögon och tycker det är viktigare att barnen får gå i skola än att de har mänskliga rättigheter och ges en chans att ta sig ur fattigdomen. Vänsterledaren, kommunisten Lars Ohly är ett annat exempel på diktaturens medlöpare. Därför tjänade detta seminarium som en nyttig påminnelse att Sverige har en skuld att sona. Svenska regeringar har allt för länge varit diktaturkramare.

Jag fäste mig speciellt vid ett par saker från seminariet. Det första är två citat från närvarande exilkubaner:

Det enda som fungerar på Kuba är säkerhetspolisen.

Det finns två Kuba, ett för Kubaner och ett för turister.

Det andra gäller hur den svenska ambassaden på Kuba agerar. På Kuba finns inget internet utanför myndigheterna. Det är något som är förbehållet nomenklaturan. Det finns naturligtvis ingen fri press, kommunistpartiet kontrollerar allt, men Kubaner, som alla andra törstar efter ocensurerade nyheter. Det får man genom att smuggla ut texter som trycks i västvärlden och sedan smugglas tillbaka och cirkulerar bland befolkningen. Ett sätt att smuggla ut texter går via de tjeckiska och polska ambassaderna. Även de har tillgång till internet. Men enligt uppgift på seminariet så vägrar svenska ambassaden att ställa upp och man skyller på tekniska problem. Är detta sant så är det ynkligt.

Det är förstås inte så konstigt att tjecker och polacker inte har glömt hur viktigt stöd till informationsspridning är för demokratirörelser. På 70-talet smugglade modiga svenskar stencilapparater till Polska Solidaritet. Vi borde ställa upp bättre för Kubanerna.